Besviken...

En vän bad mig att låna honom pengar. Vi kallar honom John.
Johns farmor var sjuk, hans föräldrar, Eva och Per hade åkt ner till farmorn i sthlm för att vara där hennes sista tid, och John behövde pengarna ikväll. Han skulle köpa en grej till en bil!

Hans pappa Per skulle föra över pengarna inom några timmar -" så fort dom hade kommit hem från sjukhuset". Men eftersom John och Per inte hade samma bank så undrade John ifall hans pappa kunde sätt in pengarna på mitt konto istället. Tyckte lite synd om honom så visst,tänkte jag. Det går bra!

Tog ut pengarna åt John, 3800, för att vara exakt. Sen skickade jag ett sms till Per och sa att jag tagit ut pengarna till John som överenskommet och undrade ifall han kunde höra av sig när han satt in pengarna på mitt konto.

Och det gjorde han vill jag lova. Hans mamma var inte sjuk, han var hemma i huset och hade inte alls lovat sin son att han skulle låna ut några pengar till nån bil! KATASTROF!!!

Min vän hade ljugit mig rakt upp i ansiktet. Och han skämdes inte ens.

Jag åkte hem till Eva & Per, som försökte få tag på John. Men John svarar inte. Tillslut ringer jag och då svarar han. Jag säger åt honom att komma hem, att jag är väldigt besviken på honom och att jag vill ha mina pengar NU! Han får panik och säger att han ska fixa det.
Han skulle "tydligen" få pengar av en kompis under kvällen. När jag frågade varför John inte sagt som det var på en gång så svarade han att han inte tyckte att det spelade någon roll eftersom jag ändå skulle ha fått tillbaka mina pengar.

Fick tillbaka mina pengar, som han förmodligen har lånat av nån annan. Sen lovade jag Per att ALDRIG mer låna ut pengar till John. Han kan vara lugn. Har inget förtroende kvar för John!

Fyfyfy! Är väldigt, väldigt besviken på honom. Här är man en snäll vän som ställer och och så har han mage att ljuga en rakt upp i ansiktet! Usch!

Det finns inget värre än lögner. Eller jo, när lögnen kommer från en vän!